Det första hon sa när hon fick veta att jag kommit till världen var "Detta vill jag inte". Hon ville ju ha en lillebror. Men man kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet - för när hon såg mig då ville hon aldrig byta ut mig.

När vi var små och växte upp skulle jag alltid springa in i hennes rum och störa henne och hennes vänner. Jag ville ju bara leka med de stora tuffa tjejerna.

Hon lärde mig att läsa litegrann innan jag ens börjat skolan.

Vi bråkade en hel del - eller det var nog mest jag som bråkade. Jag slogs och var en riktig satansunge. Hon slog väl tillbaka, men aldrig lika hårt. Bara för att jag skulle sluta. Det var nästan alltid jag som fick skulden, men så var det också nästan alltid jag som var skyldig. Tjejer kan också slåss när de är små - det är inte bara något "pojkar gör".

Åren gick och vi blev tonåringar - vi bråkade inte lika mycket då. Men jag bråkade mycket med mina föräldrar, fast jag visste att de hade rätt. Jag var en riktig jobbig skitunge som fick spel när någon smaskade eller dammsög mitt rum (inser ni vilken spoiled brat jag var?). När jag bråkade med mina underbara föräldrar tröstade Elin mig alltid efteråt.

När hon skulle flytta till Gotland för att börja plugga grät jag hur mycket som helst. Elin sa att jag fick ringa när jag ville, men jag är inte bra på det där med att ringa och höra av mig - det har jag aldrig varit. Så jag ringde inte på jättelänge fastän jag saknade Elin hur mycket som helst.

Jag älskar min syster så mycket! Hon är underbar och hon kommer aldrig att svika mig. Behöver jag henne kommer hon alltid finnas där för mig och jag kommer alltid finnas där för henne. Jag älskar dig allrakäraste syster!