Min kompis Sofia och jag satt och pratade om det här med att få barn i torsdags när vi åt sushi. Hon är gravid och ska ha barn i februari (hon åt mamma-sushi) och hon är överlycklig, och jag är överlycklig med henne.

- Åh, vad skoj att du ska få en liten bebis. Han/hon kommer verkligen ha det bra med dig och Dick som föräldrar.
- Jag tror det :)
- Men, ehhh... jag har funderat på en sak. Visserligen är jag ju bara 23, men jag längtar inte ett dugg efter barn och alla säger att det kommer men jag vet inte om det kommer göra det för mig. Jag vet inte om jag vill ha barn.
- Inte ha barn? Men vad ska du leva för när du blir gammal då?
- Jag vet inte...? Mig? Jag känner bara att det är så mycket skit i världen och att... jag vet inte... jag ser så många bortskämda snorungar och jag vill inte ha en.

Ibland känns det som om det verkligen är något fel på mig. Jag har ingen längtan alls till barn. Nada. Är inte det tvunget enligt biologin att man ska ha liiiite bebis-längtan i alla fall? Tro mig, jag älskar bebisar, men jag vill själv inte ha någon. Inte nu. Kanske aldrig.