Åh, jag vet inte ens om jag borde vara det, men...

Jag såg att ett gäng skulle åka upp och hälsa på Jessika nästa helg... och det är inte ens någon som har frågat om jag vill hänga med. Och det värsta är att jag verkligen hade kunnat nästa helg. Då känner man sig lite off. Så känner jag mig ofta, typ som att jag är med i gänget fast ändå inte.

Samma sak hände på Jessikas hejdåfest innan hon skulle åka och tågluffa. Jag blev inte ens inbjuden. Visserligen var det inte Jessika som ordnade festen, det var en överraskningsfest, men jag och Jessika är ändå så pass nära vänner att man tycker att någon kunde bjuda in en. Och jag vet att de inte gjorde så för att vara elaka men det är bara det att man känner sig som att man är ingenting, ingen för dom. Bortglömd. Obetydlig. Som om jag inte ens var Jessikas vän, som om jag inte räknas. Som jag känner nu, så kände jag också på högstadiet när alla tjejerna parade ihop sig och jag blev över. Inte för att jag var mobbad eller ogillad eller någonting sånt, men bara för att de andra var par som höll ihop i vått och torrt och jag blev över.

Men jag vet att jag är en del i det hela också. Vet att jag kan verka så jävla trevlig och öppen, men det är inte många som lyckas komma mig inpå livet. Det är därför alla ser mig som den glada Malin, "go och glad kexchoklad". De vet liksom ingenting om mig. Jag är inte alltid glad, tvärtom faktiskt, för det mesta är jag stressad, trött. orolig, rädd och ledsen. Johannes är nog den enda som verkligen ser de sidorna hos mig. Livet är inte lätt.

Som tur var fick jag ett SMS från Ivana där det stod otroligt fina saker. Saknar henne väldigt mycket, för hon blev den där personen som jag saknade på högstadiet. Vi blev de som valde varandra och som höll ihop i vått och torrt. Det är väldigt värdefullt.