Jag mår dåligt nu...

Jag levde i förnekelse ett litet tag idag - gjorde iordning mig och sminkade mig för att känna mig lite fräsch. Men en timme senare var linserna ur och sminket borta. Jag frös så mycket att jag var tvungen att ta en varm, lång dusch. Nu frossar jag och hostar i ett.

Men det är inte synd om mig.

När jag gick första året på gymnasiet hade jag halsfluss var och varannan vecka. Det var sjukt jobbigt - mina betyg påverkades till och med av det då jag missade väldigt många lektioner. Men vad skulle jag göra? Varje gång jag hade halsfluss hade jag minst 39 graders feber - och jag vet inte om det är jag som är vek... men när jag har 39 graders feber orkar jag inte ens titta på film.

Till slut fick jag i alla fall tid för operation. Jag delade rum med en kvinna som hade fått herpes i ögonen. Hon var full av skratt, pratglad och trevlig. När jag hade opererats trodde jag att jag mådde så dåligt som någon kunde göra. Jag spydde mängder av levrat blod och varje gång jag svalde kändes det och om tusen knivar högg i min hals. Kvinnan jag delade rum med var inte på rummet när jag kom tillbaka från operationen. När hon sedan dök upp var hon inte lika glad. Hon var ledsen. Anledningen var att hon just fått veta att hon skulle få operera bort sitt ena öga... och bli blind på det andra.

Det satte saker i perspektiv för mig.
Mina halsmandlar?
Min smärta?
Det var ju ingenting!
Tänk att veta att man aldrig mer kommer att kunna se havet.
En fjärils färger.
Vackra utsikter.
Fjärrkontrollen.
Var shampoot står.
De man älskar.