... men å andra sidan så finns det många andra som också är dåliga på det...

I alla fall: så är det i mitt liv. Jag förlorar ofta kontakten med mina vänner eftersom jag inte hör av mig. Inte om de inte är i min närhet (i samma stad typ) i alla fall eller om jag är i en svacka i livet och inte orkar med att träffas. Sen hatar jag att prata i telefon också, speciellt med någon man inte sett på länge eller pratat med på länge.

Sådan är jag. När jag har en svacka i livet skärmar jag av. De djupaste och jobbigaste tankarna och känslorna jag har diskuterar jag bara med mig själv. Den enda jag överhuvudtaget kan eller vågar lämna ut en del av det djupaste till är Johannes. Ibland. Om jag skulle umgås tillräckligt många dagar i streck med min mamma skulle hon säkert kunna dra ur mig sånt.

Visst, jag kan prata om problem med mina nära vänner, det kan jag. Men bara till en viss gräns.

Anyway, eftersom jag är dålig på att höra av mig funderar jag mycket på om mina vänner (som jag inte hör av mig till) är bittra på mig, eller om de tror att jag förträngt dem. Det har jag inte.

Ni vet vilka ni är, men jag skriver det ändå (fast ni kanske inte ens kommer läsa det)
Ivana - Jag saknar dig mycket. Din kaxighet och självsäkerhet. Våra tacokvällar med mammas guacamole :)
Darija - Du går alltid din egen väg, du är modig.
Hanna - Du kan lysa upp ett rum som en sol bara din närvaro
Jessika - Partyprinsessan. Jag saknar ditt hjärtliga skratt, när jag var med dig kunde jag ofta glömma allt som var dåligt och bara le :)
Sandra - Jag saknar dig, men jag vet att du är lika dålig på att höra av dig som jag och att vi aldrig är bittra på varandra för att det dröjer mellan de gånger vi ses :)